Fast vi sagt tidigare att vi aldrig ska åka dit igen gick det inte riktigt att stå emot. Stå emot att visa Gösta o Karin hur det ser ut där och hur vackert det skulle kunna vara...

Först åkte vi till föräldrahemmet som för 36 år sedan  lämnades när familjen hals över huvud fick lämna med ockupationsmakten i hälarna. Huset är så klart konfiskerat av Turkiet och bebos nu av andra än rättmätiga ägare. Tyvärr har de som bor där nu inte haft minsta intresse av att hålla efter huset, så det är det som är i absolut sämst skick utefter den gatan i alla fall. 1974 var rabatterna prunkande och platsen för bilen skuggades av frodiga vinrankor. Av detta syns inte minsta spår. Tragiskt på alla sätt och vis, det kan ju inte vara trevligt ens för de som "anvisats" huset att bo på det viset.

Fönsterluckorna hänger på tre kvart och har inte målats sedan 1974 och putsen lossnar och armeringsjärnen tittar fram genom betongen. Ingen bryr sig - inte ens de som bor där.

Sen åkte vi ner till den lilla delen av stranden som är tillgänglig för besökare. Denhär bilden föreställer Salaminia hotell som klövs av en bomb vid invasionen.

Hiss-schaktet är i öppen dager. Denna byggnad liksom de flesta hotell ligger inom avspärrat område.

Denhär statyn som jag inte förstår riktigt vad den vill symbolisera finns i en rondell i staden. Högst upp är Kemal Atatürk det kan jag se. Men vad föreställer statyn egentligen? Nån som vet?

Vi åkte ut på landsbygden, där har tiden nästan stått stilla i 36 år. Fint att se att fårahjordarna ännu drivs omkring på fälten. Dessa får fanns i en liten by som heter Peristeronopigi, på väg mot Lefkoniko.

Lefkoniko är den by hela min mans familj och släkt kommer ifrån. Den bebos nu av turkcyprioter som Turkiet kommenderade att flytta från södra delen av ön efter invasionen. De är i alla fall cyprioter, det känns på nåt sätt bättre. De är inte där av fri vilja, lika lite som våra släktingar nu finns utspridda över södra delen av ön. Mormor t ex, flydde på motorcykel endast iförd nattlinne. Turkcyprioterna som kommenderades iväg av Turkiet fick åtminstone ta med sig sina ägodelar i flyttlass. Men ingen bitterhet riktas mot turkcyprioterna det vill jag understryka. De är också offer i denhär historien.

Före 1974 levde muslimer och grek-ortodoxer sida vid sida med sina religiösa helgedomar många gånger byggda intill varandra. Det fanns en absolut tolerans från båda håll beträffande religionstillhörighet. Turkiet har uppenbarligen inte den toleransen eller respekten. Kyrkan i Lefkoniko ser ut såhär nu:

Kyrkogården har vandaliserats men vi stannade inte där för att ta kort. Det var nog deprimerande ändå.

Vi åkte upp till yttersta spetsen av Cypern, längst ut på "skaftet", där finns - fanns kanske man ska säga - ett kloster. Såhär ser det ut idag:

Det är helt fallfärdigt och man går inte gärna in utan att titta upp i taket för att kolla om nån lös bit är på väg att falla ner.

Vill få med en fin bild också, nåt som gör en glad, stranden där sköldpaddorna ännu kommer för att lägga sina ägg. Den är ännu orörd och jag ber till allt och alla att den ska få förbli så.

Ett åsnehägn åkte vi förbi också. Vi såg faktiskt några åsnor på långt håll. Det är ättlingar till de åsnor som blev utan "matte och husse" när de flydde undan Turkarna. Det var trevligt att det ordnats en fristad för åsnorna i alla fall.

Det var en dag på ockuperade Cypern.

Idag skulle det bli kultur för hela slanten.

Vi vaknade tidigt och befann oss vid mosaikerna i Paphos redan när de öppnade, kl 08.00

Mosaiken ovan från Dionysos-villan i Paphos föreställer en hjälte för dagens människor. Där är  halvguden Ikaros som av guden Dionysos fick lära sig konsten att göra vin, bara han inte berättade för människorna hur man gjorde. Ikaros skvallrade och för det är vi honom evigt tacksam, eller hur?!

Den vackra fyren får utgöra centerpiece på denhär bilden över den lilla teatern i Paphos.

    Vi åkte vidare till Geroskipou - en liten by som tidigare levde i stort sett på godistillverkning och bananodling - smakade lite godis, Geroskipou Delights - och i en godisfabriksbutik sat denhär tanten och gjorde mosaiker för kyrkan på andra sidan torget och som skulle utsmyckas ytterligare. Den var ganska fiffigt:  hon hade en förebild underst och över den var det en gasväv uppspänd och på den limmade hon fast mosaikbitarna enligt förebilden under.

Den klassiska bilden tagen på det klassiska stället; Afroditeklippan. Här föddes hon och ingen annanstans!!!    

Väl framme i Curium betittade och beundrade vi mosaikerna. Den ovan föreställer skapandets och byggnadskonstens gudina Ktisis. Hon håller ett romerskt fotmått i sin hand, dvs hon har foten i handen.

Teatern nedan var skådeplats och arena för gladiatorspel - aldrig vilda djur här inte! Ljumma sommarkvällar nuförtiden ges ibland klassiska dramer och en del konserter. 

Utsikten från Curium är verkligen hänförande. Staden ligger högt belägen över en flera mil lång strand.

Just det faktum att Curium ligger så högt som det gör utgör ibland att dåtid och nutid krockar lite med varandra trots att 2000 år skiljer. Drakflygarna smyger upp i kameralinsen ibland.  

Hemma med halmen igen vid 17-tiden kom Pernilla och bjöd på KFC samt tårta eftersom Goje hade den goda smaken att fylla 31 just idag. Grattis Goje!

Vaknade några gånger under natten av att svalor höll på att bygga bo i ett rör som gick rakt igenom vårt badrum. Innan de börjat sina byggen för dagen väcktes jag av glada ungdomar när de gick hem från sina natthak. Sömnen var således inte så god den natten.

Efter frukost packade vi iväg oss och satte kurs upp mot bergen igen. Vi skulle till klostret Kykko och förre ärkebiskopen och presidenten Makarios gravplats.

En sista titt på Kakopetria i morgonljus först, sen skiljde bergen oss åt.

Väl framme i Kykko tävlade vi med några japanska turister om att ta oss snabbast igenom sevärdheten och sedan sträva vidare. Tror japanerna vann med hårfin marginal.   

Klosterentrén

Något hundratal meter ovanför Kykko ligger Makarios III:s grav. Det är en väldigt pampig gravplats för att inte säga anläggning. Statyn är säkert sina modiga 7 meter hög.

Vidare nu, neråt västerut till Stavros tis Psokas där vi tittade på några mufflon som skyddas i ett hägn där. Det är det störsa viltet som finns på ön och den är såväl fridlyst som utrotningshotad.

Vi blev bjudna på köttgryta hos en skogvaktare uppe i Troodos för flera år sedan, han, skogvaktare som han var, bjöd på tjuvskjuten mufflon. Men jag medger, det var gott.

Så kom vi då ner till kusten igen lagom för en lunchmacka på en strandservering i Lakki strax väster om Polis. Och inte visste jag att det växer papaya på Cypern, men åtminstone ett träd finns.

Då man måste ha bil med fyrhjulsdrift fick vi bara se Akamas i yttersta kanten och vi fick inte se stränderna där jättesköldpaddorna lägger sina ägg årligen från och med april månad. Vi för göra om försöket och då hyra oss en bra jeep t ex.

Vi gav upp, åkte till Paphos och checkade in på hotellet. Visst fick jag väl till en bra kvällsbild från balkongen ut över hotellets baksida.

En liten stänkare, promenad i jakt på restaurang, åt god mat, en stänkare till och god natt!

Målsättningen var att visa Gösta och Karin så mycket som möjligt av Cypern på tre dagar. Vi började med uppställning med packningen klar vid bilen 08.00 och satte kurs mot en by, Potamia, strax söder om Nicosia. Karin hade läst om den i sin turisthandbok.

Där skulle finnas ett gammalt sommarhus från Lusignansk tid vilken, dvs 1192-1489. Vi hittade inget, inte ens vägen ut ur byn så vi körde så klart vilse på småvägarna ute bland kullar och åkrar. Inga berg direkt att tala om. Så plötsligt när vi kom runt en krök så stod det där, sommarhuset. Vissierligen fanns bara några av väggarna kvar, men det var så vackert ändå.

Vi slank sedan förbi Nicosia västerut via de södra förorterna och passerade Peristerona och Astromeritis innan vi svängde söderut för att ta oss upp till Troodosmassivets och Cyperns högsta punkt som är ca 1950 möh.

På väg dit stannade vi för fruktpaus vid en pick-nick-plats under pinjeträden. Efter att vi studerat kartan lite mer ingående kom vi fram till att det fanns en liten väg som såg intressant ut, intressant på så vis att vi tänkte oss vara ganska ensamma om att välja den vägen, den såg lite mindre ut.

Vi hade bara kört någon kilometer när jag såg ett väldigt speciellt hus som jag visste jag sett på bild många många gånger. Så det blev ett stopp där för att begripa varför jag kände igen byggnaden. Det visade sig att det var en kyrka från 1103, Ay. Asinou, som hade alldeles fantastiska vägg- och takmålningar. Det var fotoförbud inne i kyrkan (så klart) och vi respekterade det förbudet (så klart). Men tro mig: det var mycket sevärt. Åk dit om tillfälle ges. 

Sen var det dags för dendär mindre vägen vi trodde oss bli ganska ensamma om. Det blev vi! Den var så smal att vi inte hade kunnat möta ens en cykel där utan att pedalerna repat bilen. Den var gropig och knölig och stenig så redan efter några hundra meter gav vi upp och fick backa hela vägen tillbaka. Så typiskt oss att hamna på såna småvägar.

Så småningom tog vi oss - via huvudled - upp till Troodos Torg som i vanlig ordning bjöd på tingel-tangel-handel. Efter bara en kort stund där vände vi neråt igen för att ta oss till Kakopetria där vi bokat för övernattning.

Det är verkligen en pittoresk by med mestadels inhemsk turism. Vi strosade omkring i gamla delen av byn och hittade en liten pärla där vi satte oss på en balkong ovanför en ganska stor och strid bäck. En farbror serverade öl och mackor där. Han sålde även virkade dukar och flätade traditionella cypriotiska korgar, inget tingel-tangel alls. Vi kunde alla fyra konstatera att vi varit på Cypern lite för länge eftersom vi blev så glada över att lyssna till ljudet av en porlande bäck. 

Tillbaka på hotellet bjöd Gösta på en stänkare och sen tog vi en liten siesta innan vi kollade upp restaurangverksamheten. Vi hittade en liten lagom sylta ganska nära hotellet och åt färsk forell och var nöjda och glada innan vi vandrade hemåt igen för att vila inför morgondagen. Ja, Gösta bjöd förstås på en stänkare först.

Gösta, Karin och vi har sedan länge planerat att åka på utflykt med ett par övernattningar. Vi tänker åka en vända i Troodosmassivet och ner på västra sidan av ön till Paphos via Akamashalvön.

För detta ändamål behöver vi boka åtminstone två hotellnätter.

Redan i januari skickade vi email till ett hotell högst uppe på Troodos Torg. Vi ställde helt enkelt frågan om hotellet hade öppet. Till dags dato har vi inte fått något svar och då det börjar bli lite hög tid att boka rum - vår utflykt börjar på lördag morgon - hade vi vårt planeringsmöte i tisdags och ringde hotellet eftersom de inte svarat på mailet. En ryska svarade bara efter någon enstaka telefonsignal:

Jag: Jo godkväll, jag tänkte fråga om hotellet är öppet - uppenbarligen är det - och sen undrar jag om det finns rum ledigt natten mellan lördag och söndag.

Hon: Namn?!

Jag: Det finns alltså rum ledigt då, och ni har öppet, men varför har ni inte svarat på mailet vi skickade för ca 2 månader sedan.

Hon: Det vet jag inte. Namn?!

Jag: Vad kostar dubbelrummen?

Hon: 60 euro.

Jag: Jaha, men i hotellkatalogen jag har står det att det kostar 55 euro.

Hon: Jo vi har just höjt från 55 till 60 per person.

Jag: Jaha, men i hotellkatalogen jag har står det att det kostar 55 euro per rum.

Hon: Jo nu kostar det 60 euro per person, men just nu har vi extrapris så det kostar 60 euro per rum.

Jag: Tack jag återkommer.

Det är det enda hotellet just uppe på torget men eftersom de svar jag fick inte kändes robusta nog, valde vi att söka oss en liten bit nedanför torget. Valet föll på en by som heter Kakopetria, den ligger på norra sluttningen och är väldigt pittoresk med åtminstone en vacker gammal bro högt över en lite större bäck. Där fanns flera hotell att välja mellan, vi ringde det enda efter det andra utan att få svar någonstans. Vi började tappa modet och hällde därför upp ett glas till. Ringde ytterligare ett hotell i Kakopetria - där fick vi svar strax innan första signalen gått fram. Där har vi nu bokat första hotellnatten!

Det andra hotellet på vår önskelista ligger i Beigia - Birgit rekommenderar det varmt för hon har bott där flera gånger, senast för 7 år sedan. Det är mycket enkelt men ligger i vackra omgivningar säger Birgit. Vi ringde och fick inget svar där heller. Vi var dock relativt nöjda med kvällen ändå - vi hade ju i alla fall lyckats boka första natten.

Påföljande dag beklagade alternativt raljerade vi om Birgits favorithotell som inte svarade i telefon och som inte hade nån emailadress ens. Birgit svarade med att det är väl vi som slagit fel nummer men kontroll visade att vi åtminstone lyckats slå korrekt nummer. Ok, sa Birgit, då kan ni väl inte ringa då sa hon, slog numret och fick svar direkt. Hon sa "one moment please" och lämnade över luren till mig.

Jag: Jo jag tänkte höra om hotellet är öppet.

Han: Jo det är öppet.

Jag: Bra, kan jag få boka två dubbelrum då.

Han: Ring imorron istället för då är min mor här.

Ridå

Imorse ringde jag igen, inget svar, Birgit ringde och fick svar och lämnade över luren till mig. Det var en dam i andra änden.

Jag: Jo jag tänkte höra om hotellet är öppet.

Hon: Jo det är öppet.

Jag: bra, kan jag få boka två dubbelrum då.

Hon: Ring sen för då är min dotter här.

Jag: Hur mycket senare, eller när kommer din dotter?

Hon: Om sådär två timmar.

Jag: Tack, jag återkommer.

Birgit och jag klättrade så småningom upp till vår solterass på taket och försökte få lite färg på vår vita lekamen och när två timmar gått ringde Birgit upp och lämnade över luren direkt till mig. Det var en ryska som svarade.

Jag: Jojag tänkte höra om hotellet är öppet.

Hon: Jo det är öppet.

Jag: Bra, kan jag då få boka två dubbelrum för ankomst söndag och avresa måndag?

Hon: Nej söndagar har vi stängt.

Jag: Det var synd men vi försöker nån annanstans då.

Hon: Har ni bott här förut?

Jag: Nej, men en väninna har varmt rekommenderat just ert hotell.

Hon: Jaha, jag ska fixa det, men köket är stängt.

Jag: Ok, två dubbelrum kan du ordna alltså men inte middag. Kan vi få frukost på måndag morron då.

Hon: Ja, rummen är helt ok, det är bara köket som är stängt men frukost ska vi ordna.

Jag: Vet du om det kanske finns en restaurang i närheten som är öppen på söndag kväll?

Hon: Alla rum är klara, det är bara köket som är stängt.

Hennes grekiska språkkunskaper var sämre än hennes ryska så ovanstående är vad jag tror att hon sa. Utmattad och uppgiven bokade jag två dubbelrum då hon upprepade att "hotellet är stängt söndagar men jag ska fixa er". Eller kände jag det kanske som ett hot och bokade just därför?

Så, nu har vi bokat de båda nätterna vi initialt tänkt oss - har just kommit att fundera på hur vi ska ta oss in till våra rum om hotellet är stängt .... kanske bäst att be Birgit ringa imorron igen för att göra upp hur vi ska få tillgång till nycklar. Kanske de kan lägga dem under dörrmattan.

Den som reser har alltid något att berätta sägs det - och vår resa har inte börjat än och jag har redan fyllt en halv meter blogg. Hur ska detta sluta?

Inget särskilt händer och det kan ju vara både bra och dåligt. För min del är det ganska bra när inget händer.

Igår var Pernilla till flygplatsen och hämtade Goje så vi hade Hannes här hemma hos oss. Han skötte sig utmärkt bra och lekte tittut mest hela tiden.

Pomeloträdet (en sorts gigantisk citrus) har börjat blomma så med lite tur kan vi skörda en frukt eller två till hösten igen.

Ja, vi har ju skapat oss en solterass också - Birgit o jag. Hon hade platsen på taket och jag hade solsängarna. Sagt och gjort: sängarna upp på taket och utplacerade bland vattentankar och solfångar och paraboler. Men vi klämde in dom i alla fall och så låg vi där i förmiddags och stekte oss. Ska försöka fixa en bild nån gång så ni får se hur ocharmigt det är men höjdrädd som jag är har jag fullt upp med att ta mig själv upp på taket - utan kamera.

Tror jag fått en släng av den. Blev hastigt smittad härom dagen när jag träffade denna lilla söta varelse. Det är en mini-dobberman-valp som bara är 4 veckor. Den skuffades undan av mamman som hade mer än nog med sin kull på 9 stycken, så en grannfamilj har tagit hand om den nu för den är ju alldeles för liten för att vara utan sin mamma egentligen.

Men visst är det lätt att få valpsjukan när man sen såna här:

No comments!