Vår lille Svante - som nu visat sig vara en honkatt, tack o lov, är en riktig tönt. Vi serverar mat som han bara äter lite av, vill väl spara till senare hoppas vi. Tyvärr blir det inget av med det för nere i parken samlas vildkatterna i kö och bara väntar på att vi ska försvinna ur sikte så dom kan komma och äta upp resten. Tönten Svante tittar bara på.

Svante sover kungligt - i en flätad korg med fin tjock och mjuk dyna i botten, på verandan men så klart under tak.

Imorse låg inte Svante där och sov som brukligt om mornarna - nejdå Elake Måns (han som bet ur en stor bit ur Svantes framben i höstas) låg där och vräkte sig. Tönten Svante låg nånstans där det var hårt och allmänt obekvämt.

Christos hämtade upp oss på förmiddagen och vi begav oss ut på sparrisjakt. Det var första gången för både pappa och mig. Visst kände jag till hur en sparrisbuske ser ut men det var väl i stort sett allt. Vi knallade omkring i buskagen och letade. Christos har sparrisögon precis som jag har trattisögon. Han plockade nästan hela tiden medan jag hittade totalt sex sparrisar och pappa hittade inte en enda. Det var skönt att vara ute i naturen som börjar spira nu. Så klart hade jag glömt kameran hemma - annars hade jag kunnat bjuda på tre bilder på olika orkideer som stod där så försynt och blommade. Nästa gång ska jag inte glömma kameran, det lovar jag mig själv och dig Dina,

Så åkte vi hem och Christos tillagade sparrisen medan jag fixade fiskgrytan. Tvårätters till lunch således. Vildsparris är så himla mycket godare än odlad.

Äntligen har pappa tagit tag i fasaden som behöver målas sedan länge länge. Och se vilken skillnad det blir. Själv satt jag på verandan med uppmuntrande tillrop medan jag stickade på en tröja (till mig).

Dagen innan var vi till Larnaca med Kenneth o Christel och bara kollade runt lite. Pappa köpte en fin skjorta och jag en liten liten ryggsäck som man kan ha mandarinen i när jag promenerar med Birgit.

Vaknade sådär vid halv åtta, upp nästan direkt, en tallrik fil med müsli sen rev jag ur sängarna och tvättade lakan, de hängde på strecket redan vid 10-tiden.

Sen satte jag igång att baka limpor!

11-fika med Birgit (så klart)!

Snabb vända till byn och sen hem igen för att sätta en bulldeg. När den var utbakad och stod och jäste på sina plåtar och allt var uppdiskat och klart och rent igen fick jag för mig att baka munkar också. Sagt och gjort, drällde ner köket för tredje gången idag och körde igång munkeriet. Jäklars va goda de blev, sådär lagom frasiga också.

Men sen tog energin nästan slut - sjönk ihop med stickningen i soffan så det blev take-away-middag idag. Giros så klart.

Nu är jag så mätt att jag inte ens orkar eller kan sjunka ihop i soffan så därför sitter jag här och bloggar och hoppas maten ska sjunka så jag kan gå och lägga mig.

Uh! Det är inte ofta jag får ryck - men det händer tydligen.

Stort tack för Solsidan!

Tänk att jag missade hela förra säsongen - hade inte fattat ... så jag tittade inte, tyvärr. Men av denhär säsongen kommer jag inte att missa ett enda avsnitt!

Helt sjukt kul!

Igår agerade vi flyttgubbar, pappa o jag. En bekants bekant behövde flytta från 1a våningen ner till gatuplan - det var en rullstol som gjorde sig gällande. Damen i rullstol är ju bara 85 medan hennes make är 90! De är här varje höst, vinter och vår, dvs 9 månader per år och iår är det 17e året!

Vilka järnmänniskor det finns - det var inget snack om att åka hem till Svedala nu när benen inte bar längre för damen, närå en rullstol och en flytt löser problemet och de har redan börjat planera för nästa resa hit nån gång i slutet av augusti. Hemma i Sverige bor de tydligen i husbil - det är så fritt och bra tycker dom.

Hoppas jag är lika frejdig och positiv när jag kommer i deras ålder - om jag nu nånsin kommer dit villsäga.

Förutom att bli lite bekant med dessa fantastiska människor fick vi ju veta vart alla svenska pensionärer håller till på vintern:

Det är runt denhär poolen de bor! (Flyttbilen syns i förgrunden.)

Alla boende där är svenskar med undantag för ett par som är från Norge. Lägenhetshotellet ordnar med dans en gång i veckan och just igår var det final i damernas boulleturnering - massor med folk var där som tävlande och hejarklack.

Det var en ur många aspekter upplyftande dag - och idag har jag träningsvärk!

Onsdagar om vädret tillåter är det marknad i Ayia Thekla. Vädret tillät verkligen idag, solen sken från klarblå himmel så vi mötte upp med Kenneth o Christel, Micke o Gunilla där (strax utanför Ayia Napa).

Vi lallade runt och tittade på både gammalt och nytt. Själv köpte jag 3 (helt obegagnade) läppstift à 1 euro. Ett fuxsiafärgat, ett läppfärgat och ett knallrött. Fynd tyckte jag i alla fall.

Gubbarna gick ner till vattnet för av nån anledning var de inte på köphumör.

Strandrestaurangen var öppen så vi satte oss där till slut och fick en lätt lunch; beefburger & chips. Helt värdelöst, helt smaklöst! Varning för den syltan. Var där förra året också säger Birgit och det var urdåligt redan då - det hade jag förträngt.

Det enda positiva med stället var själva läget och vädret och att en påfågel knallade runt bland borden och pickade i sig några smulor här och där. Pelikaner har jag träffat på restauranger här på ön tidigare men faktiskt aldrig tidigare en påfågel.

När vi väl gett upp i försöken att äta maten vi beställt kom Christel med den glada informationen att hon hade nybakade hembakade munkar att bjuda på om vi hade lust att åka hem till dem. Så klart hade vi det! Goda munkar var det!

Ja, så lätt tar man kål på en onsdag!

Det finns dagar då man inte gör någonting alls, jag menar verkligen ingenting ingenting!

Idag var det en sån dag. Vaknade kl 3 imorse av en rejäl åsksmäll, kutade upp och drog ur alla väsentliga kontakter sen hörde jag tre åsksmällar till innan det för en stund var alldeles tyst, sen satte hällregnet igång.

Det regnade sedan mer eller mindre oavbrutet hela dagen - nu har det äntligen slutat och jag har tömt min regnmätare: 57 mm!

Ja vad gör man en sån dag? Jo, absolut ingenting!