kan det stå en glädjespridare bakom knuten!

Idag var jag verkligen anti-allt när jag klev upp.

Det åker inte så många bilar förbi här såhär års, så jag reagerade så klart när det passerade en bil med husvagn bakefter. Måste kollas! Gick ut och väntade på att ekipaget skulle komma tillbaka - det gjorde det, sakta sakta.

Ur bilen kliver Lena, min lekkamrat för sådär 45 år sedan. Eftermiddagen tjattrades bort och allt var kul igen. Lena och Kaj med dottern Angelica är verkligen mästare på överraskningar. Tidigare i somras dök dom också upp, ett återseende efter 16 år räknade vi ut, och plötsligt stod hon där i mitt sovrum en lördag morgon när jag ännu inte masat mig upp ur sängen. Helkul!

Har inte uppdaterat min blogg på flera dagar nu, mest beroende på att det är så deppigt att se sig om. Björkarna gulnar, rönnarna dignar under sina bär, blåbären har tappat sin smak för länge sedan och när som helst kommer frosten att ta den sista lilla glansen ur de blommor som står i sina urnor och behöver en hel sommar för att bli riktigt frodiga. Just när de är som vackrast kommer frosten och knäpper till dem. Tar ur dem själv bara för att snuva frosten på den skadeglädjen.

Det är så trist, något tar slut men ändå inte riktigt, och något nytt börjar men ändå inte riktigt. Det känns som att leva i limbo.

Ja så har jag det för tillfället och jag kan inte hjälpa det, hösten är dötrist.