När jag var ett så litet barn att jag fortfarande trodde att det som de vuxna sa alltid var sant sprang jag kilometervis över stock och sten och hjortronmyrar för att nå fram till platsen där skattkistan står just där regnbågen går ner.

På nåt vis känns det som om jag börjar närma mig bågens slut men inte nödvändigtvis just skattkistan.

Låter det dramatiskt och/eller som att jag gett upp livet?

Inte alls så, vill bara säga att jag blivit så vuxen - och springer inte alls numera - att jag är helt nöjd bara med att kunna tycka att regnbågen är vacker. Visst är den?