Dagen började med att jag trillade och gjorde illa foten när jag skulle plocka en massa fina smultron åt pappa som kämpade med att byta bromsbelägg på bilen. Lite uppmuntran skulle han få. Klantig som jag ju är trampade jag fel och vred till foten ordentligt - men jag räddade smultronen och cigaretten. Nu är foten ännu större än tidigare, som att det inte räckte med de 42or jag redan har...

Då jag inte kunde göra nån större nytta satt jag på verandan med en kopp kaffe. Vände mig om och där på en sten satt Silje som varit försvunnen i exakt en månad! Nu har jag blivit galen, tänkte jag, slog jag verkligen i huvudet också?? Lite försiktigt så ingen skulle höra mig sitta och prata med en sten sa jag "Silje" och hon svarade med ett ynkligt gnäll. Jag prövade en gång till och hon svarade igen. Näpp det var bara min fot som fick smällen imorse. Reste mig upp och gick fram emot Silje, hon låg på en sten så jag bara kunde se hennes framkropp. Faktiskt vara jag rädd för att få se nåt jag inte ville. Men hon reste sig upp och kom emot mig som om inget hänt. Jag tog upp henne och just då kom pappa ut ur duschen och såg oss genom köksfönstret, han skrek till av glädje och Silje blev rädd så klart. Men pappa dukade fram mat och vatten och hon vräkte i sig en hel skål av sitt torrfoder. Hon åt så fort att hon inte riktigt han svälja ordentligt utan maten kom upp igen, men hon smaskade i sig även det som kom i retur. Sen gick hon till "grodröret" och drack vatten - som alltid!

Sen borstade jag henne och plockade fästingar, en har jag inte vågat ge mig på för den sitter nästan i ögat. Vickan föreslog att jag ska låta den vara tills den släpper själv när den är mätt.

I vanlig ordning gick Silje och la sig under stolen jag satt på. Hon somnade direkt. När jag sedan reste mig försiktigt försiktigt vaknade hon upp direkt och fräste och gick i försvarsställning. Hon har nog haft det tufft därute bland både räv och lodjur. Det är faktiskt ett mirakel att hon klarat sig så länge, den lilla stockholmskatten.

Hon är nog lite tunnare än vad hon var för en månad sedan och i jakt på fästingar har jag hittat några små sår så hon har nog fått kämpa för att hålla sig vid liv.

Nu lämnar hon mig inte ur sikte! Går jag in så går hon in. Går jag ut följer hon meed. Nu sitter jag i sovrummet och bloggar och hon har hängt med och krupit ihop och sover i min säng. Ja inte bara hon ligger där, de fästingar jag ännu inte hittat är ju också i min säng. Men det är smällar man får ta! Hon e hemma nu!

Helt nytagna bilder: