Vi var på nåt som mest liknade klassträff eller lumparmöte igår kväll.

Det var Christos som hade ordnat och ringt och letat och fixat.

Jag har väl berättat om Christos? Han var lumparkompis med pappa och i vintras började pappa söka gamla bekanta på FB. Efter sådär ett halvt år kom ett svar från en Christos som sa att han inte gjort lumpen med pappa men att det förmodligen var hans kusin med samma namn som pappa sökte. Telefonnummer utväxlades.

För några veckor sedan träffades vi i Larnaca. Christos mötte upp och tog oss till broderns lilla taverna och därefter fikade vi hemma hos C. Han skadades i kriget så han är lite handikappad i höger arm - men han skriver när det inte värker för mycket. Han är pulicerad lite här och där och han läste upp såväl egna dikter som egna prosastycken. Prosan var ju på ett mer lättfattligt språk för mig som utlänning, jag förstod och det var så vackert skrivet att jag inte kunde hålla tårarna borta och inte Christos heller förresten. Han har som mål att skriva två böcker - han samlar material och har börjat sammanställa så smått.

Så igår hade han dragit ihop ett 15-tal lumpar- och klasskompisar. Sådär kul tyckte jag, lyssna på lumparminnen - hur kul e det? Det var dock ett ämne som mer eller mindre undveks, kanske mest på grund av att det är bäst att hålla den tiden förträngd och instängd där den är. Dåliga minnen från kriget, flera hade tillbringat månader i turkiska fångläger, andra hade sårats etc. Men visst, efter att alla börjat känna igen varandra - många hade ju inte setts på 35-36 år - började berättelserna krypa fram i alla fall. Det var intressant, tragiskt och komiskt i samma ögonblick.

Alla har ju förändrats under dessa år - även utsidan! Det var ett gäng mer eller mindre flintskalliga och gråhåriga gubbar och jag tänkte, hur kan dom vara så mycket äldre än pappa när dom lumpade tillsammans?

Någon sa att man har blivit gammal när man har fler minnen än drömmar. Det var nog dagens sanning och en väldigt trevlig kväll var det.

Här e några bilder på gubbarna: