I helgen var vi i Limassol igen. Det var den årliga minnesstunden i klosterkyrkan. Vår papous lämnade oss för fem år sedan nu. En gång om året bör man då ordna minnesstund i valfri kyrka. Jaja vill göra det enkelt för sig och köper då tjänsten att göra kolifa (en blandning av bl a sesam, granatäpplekärnor. skållade mandlar, russin och ibland även silvriga stenhårda karameller) samt en sorts nattvardsbröd av nunnorna i klostret.

Så kliver man upp i ottan, gudstjänsten börjar sju på morgonen. Vi valde att inte vara med från början utan såg till att komma dit strax före åtta. Det hela skulle vara över vid halv nio hade nunnorna sagt. Themos hade bokat in en migrän så han stannade hemma men vi andra åkte iväg. Pappa och jag valde att stanna utanför själva kyrkan men vi vandrade omkring i klosterträdgården och njöt av alla fina blommor och träd och av solen som sken från klarblå himmel. Vi hälsade på nunnornas höns - ett 50-tal med tre tuppar - och så kollade vi även in platsen för den sista vilan om man är nunna.

Citrusträden har ju börjat blomma och vi hittade ett träd - pomelo tror vi eftersom blommorna var sådär 4 cm stora - som var helt späckat med blommor och knopp.

Klostret ligger i en sluttning högt ovanför stan och man har en magnifik utsikt över hela Limassol och halva Medelhavet därifrån.

Vid halv nio satte vi oss på vänt utanför kyrkan. Tre kvart senare slogs portarna upp och ut kom en parad av nunnor med standar och ikoner. Sen kom även "folket" som jag noterade bar på små ikoner i handväskstorlek. Frågade runt så klart - nyfiken som jag ju är - och fick veta att just den dagen hade Sankta Ortodoxia namnsdag vilket firas och uppmärksammas med denna lilla parad.

Folk hade tagit med sig sina hemmaikoner för att de skulle välsignas i kyrkan denna dag och på så sätt få ny kraft så de orkar hjälpa till med allt de tillbeds om under det kommande året. 

Sen bars även två av kyrkans stora ikoner ut och de vändes uppåt, mot himlen kan man tänka, för att även de skulle få nya krafter. Vi syndiga människor förväntades gå/huga under ikonerna och då vet jag inte riktigt vad som skulle tänkas hända. Förmodligen blir vi bättre människor än de syndiga varelser vi var innan.

Mitt i bild syns Alexandra och Sofi i kö för att bli bättre.

Själv valde jag att bara dokumentera det hela - tror inte ens en ikon som har namnsdag kan ha någon hjälpande verkan på mig. Jag är nog förlorad för evigt.

Sen serverades kolifa, bröd och kaffe innan det bar av hemåt där det bjöds på kaffe och en massa goa bakverk. Därefter åkte gästerna hem till sitt och allt var som vanligt igen.

Themos, som blivit av med migränen, tog plats vid grillen och resten av söndan var som vilken söndag som helst i det kvarteret.

Nu har pappa och jag svullat i mer än en vecka - nu får det vara nog! Från och med idag är det smalmat som gäller. Vi ska hålla oss till den ända fram till våffeldan - då svullar vi igen, men bara för en dag.

Jag är hungrig!