I fortsättningen tror jag det blir närmaste supermarket för olivolja. Vilket slit!

Torsdag till måndag var vi hos Maro uppe i "halvbergen". Hon hade bjudit in oss att plocka oliver och göra olja. Hon har en massa träd och hennes granne hade sagt att han inte skulle skörda sina så vi fick ta hans också. Totalt hur många träd som helst alltså.

Vi packade ner arbetskläder, varma kläder och sängkläder och gav oss iväg. När vi ändå strök utefter knuten på Ikea kunde vi ju inte annat än stanna till där också på väg till Maro. Köpte en burk anjovis så Jansson är räddad.

Fredag morron satte vi då igång. Vi släpade iväg med stegar, krattor, plastbackar, hinkar och nät. Näten skulle läggas under träden så att oliverna som krattades ner med särskilda olivkrattor (små och med långa pinnar) skulle hamna däri.

Bara ett enda problem: det fanns nästan inga oliver. Vi la ner hur mycket tid som helst på att lägga ut dessa nät land ogräs och vissnade tistlar, sen krattade och handplockade vi ner det lilla som fanns att hämta från träden på max fem minuter. Sen skulle näten samlas ihop och oliverna tömmas i hinkar och så klart hade näten gått sönder mot tistlar och sten så det mesta av oliverna rann ut genom revorna i näten. Så fick vi handplocka upp dem från marken.

Påföljande dagar visade sig tyvärr inte vara bättre ur skördesynpunkt. Jag började förstå varför grannen inte skulle plocka sina - det var helt enkelt inte värt det. Vi som inbjudits av Maro var dock mer eller mindre tvungna att hålla god min för att inte såra henne. Plocka på bara!

Dagarna var dock jättefina rent vädermässigt men så snart solen gått ner bakom bergskammen blev det iskallt. Då gick vi inomhus och rostade kastanjer i braskaminen. På morgnarnavar det frost på marken i de skuggiga dalgångarna.

Mycket väl kämpat kunde vi på söndag kväll vid oljepresseriet notera att vi lyckats med konststycket att mer eller mindre handplocka totalt 53 kg. Jag tror att med samma arbetsinsats hade vi lyckats med 53 kg blåbär!

Men på presseriet var det full fart. De håller såhär års öppet närapå dygnet runt.

Först hälls oliverna upp i en särskild container som får en nummerlapp på sig och så skrivs det upp i en bok vem som äger oliverna i den och den containern. Det numret följer sedan oliverna genom hela processen så att man ska veta och vara säker på att oljan som utvinns kommer verkligen från de oliver du plockat. Bra va! Vissa odlar ju biodynamiskt och vill då följdaktligen ha biodynamisk olivolja också.

Sen åker oliverna upp på ett rullband och ner i tvätten och rensen. De mals till en massa som sedan pressas så oljan kommer ut.

Så är det bara att ställa under sina dunkar och fylla på.

Vi fick en särskild guidning av anläggningens ägare eftersom Maro var bekant med honom. Vi bjöds även in i det allra heligaste - köket - där vi bjöds på tachinopita och frukt samt hemkörd Zivania. Det är kanske det de sysslar med i kvarnen när de inte kör olivolja i systemet?

Vi kunde inte få våra oliver pressade medan vi väntade. Det var gigantiska köer och dessutom hävdade Maro, som uppenbarligen är väldigt skrockfull, att det inte är bra att transportera olivolja i mörker. Pappa åkte dit morronen därpå och hämtade de åtta litrarna olivolja som var resultatet efter vårt kämpande ute på tistelåkrarna.

Naturligtvis måste oljan stå i 40 dagar (som allt annat här gäller det magiska talet 40) innnan man börjar konsumera den.

Sammanfattning: "Mycket väsen för lite ull" sa kärringen när hon rakade grisen!